Det har nu gått drygt två månader sedan allt startade och jag gjorde mitt första inlägg om min sjukdom och den efterföljande svåra resan.
Men en sak i taget…
Det är först nu som jag orkat med att kolla in mina sociala medier, lite grand i alla fall. Jag blev chockad när jag insåg att över 300,000 tusen personer totalt har skickat uppmuntrande styrke-kramar och omtanke. Jag känner en bråkdel av er men jag vill säga ett stort TACK till er alla!
Plötsligt kom krisen på besök.
Efter en vaken-operation i december med, neurokirurgen och neuropsykologen som blev lyckad där hela tumören togs bort, upptäckte tyvärr onkologen att tumören är en elakartad cancer vid namn Glioblastom grad 4, IDH Wild type.
Det finns inget botemedel. Ännu. Min behandling har nu pågått i ett antal veckor med cytostatika, strålning, provtagningar, undersökningar m.m. Sjukdomen gör mig hjärn-trött.
Hur mår jag?
Min fru Lena och jag är ett jättebra kärleks-team.
Vi finns för varandra. Och en kris med sin partner är en gemensam kris.
Vi har så smått börjat landa och hitta en acceptans. Vi hittar också hoppfullhet och ljus.
Vi har också lite planer, inga jättestora men lite guldkant på vardagen.
Vi försöker leva här och nu tillsammans med familjen och våra vänner.
Vi skrattar och gråter om vartannat.
När jag orkar roar jag mig med att skriva lite på en bok. Planerar avsnitt #12 av min ”non profit” podcast. Umgås med nära och kära.
Så visst mår jag bra vissa dagar och andra sämre.