Det är högt till tak på vår arbetsplats! Men på golvet i det arbetsnära hackar inte sällan kommunikationen och relationerna.
Kanske är det så att vi så gärna vill ha den där sköna arbetsplatsen där alla har det trevligt och trivs att vi drar oss för att prata om det svåra? För vad skulle kunna hända om vi var tvungna att ändra vår bild av vår arbetsplats? Blir inte allt förstört då? Om vi skulle ta upp något som inte passar in i det sköna kanske vi verkar krångliga och jobbiga? Och tänk om vi inte blir förstådda när vi delar med oss av det som skaver?
Tystnad på jobbet och vidmakthållande av Status Quo kan göra att vi tappar fokus på uppdraget och leda till onödig psykosocial ohälsa. Då är det hög tid att avsätta tid för att mötas för att jobba med det tillsammans. Det kan vara bra att ta in en extern resurs som ställer nya frågor och inspirerar till förändringstänk. Risken med att göra det internt är att dom som redan pratar gör just det. De tysta fortsätter att vara just det.
Att börja prata om det lite svårare kan kännas både ovant, skrämmande och obekvämt. Utvecklingsinriktat lärande är ingen Quick fix. Det är en process. Men när vi får chansen att prata om hur vi faktiskt pratar med varandra (metaperspektiv) på arbetstid och hur vi mår som individer i gruppen på jobbet, får vi ofta syn på hur vi kan få en mer öppen och trygg arbetsmiljö om vi samarbetar. Dessutom blir det socialt och mentalt lättare att som personal vara i det dagliga uppdraget och att nå målet om vi förstår och blir förstådda.
Som coach föreläsare och handledare inom pratbranschen får jag ofta gåshud när grupper och individer äntligen gör genombrott i realtid och börjar samtala innerligt och mycket. Vi blir berörda tillsammans. Gråt och skratt blandas med självinsikter och ökad acceptans för kollegornas personligheter.
På jobbet finns sedan också en förståelse om att livet på jobbet är så mycket mer än bara jobb. Om någon ändå protesterar, påminn om att mycket snack ger mer verkstad på jobbet.
